Robert Myhrelds marginalanteckningar från en allmänpsykiatrisk klinik, någonstans i Sverige, kan beskrivas som en Gökboet för vår tid: författaren ledsagar oss vänligt in i psykets vindlande korridorer och patienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp både sig själv och institutionslivet, ger oss en känsla av hur det är ”därinne”, på psyket och i det egna molande medvetandet.
Vi möter ett brokigt sällskap medpatienter: Prinsessan är väldigt uppvarvad, X och Hawaii delar på en Bounty medan en annan patient försöker ”sälja Italien”. Har den avgrundsarge, balroglike skrikande mannen någonsin haft en mamma?
Som tur är finns läsningen, texterna som lindrar, eller åtminstone gör livet mer uthärdligt: Emilia Fogelklou, Max Blecher, Gustaf Fröding, E.M. Cioran och många fler kliver in på psyket och stöttar med kloka tankar och sköna ord. Därinne och därute, då och nu, sjukt och friskt flyter för en stund samman.
Ibland är det alltid samma sak uppstod som en följetong av inlägg på sociala medier. Nu har vi samlat dem i bokform och skickar ut verket med Roberts Myhrelds ord: Ta hand om er, alla sjuka därute. Ni kämpar mer än vad som är rimligt.
***
Med förtvivlans munterhet som trivsamt sällskap rör sig författaren mot ett existentiellt avgrundsmörker. På vägen möter vi anekdotiska krumsprång genom de andra intagnas röster.
Jonas Örtemark
Tyvärr känner jag igen mig i det mesta och tack GODE GUD finns något trösterikt i detta — akuta vittnesmål, erfaret, på något plan omtänksamt och moderligt framställda vittnesmål. Vilket vi sjuka människor behöver.
Leif Holmstrand
>> Författaren som sätter normaliteten på paus: Intervju med Robert, MittiGöteborg
Robert Myhreld
Robert Myhreld (1987) är kulturskribent och socialpedagog. Han har i olika sammanhang skrivit och föreläst om psykisk ohälsa och har också arbetat inom skolan och psykiatrin. Ibland är det alltid samma sak är hans debut. Läs vidare på Roberts hemsida, Marginalanteckningar.
***
Robert Myhreld har i sitt knippe skisser från psykiatriska slutenvården fångat pendelrörelsen mellan de intagnas lakoniska galghumor och förintande förtvivlan [—]. Det är en övertygande, stark och oväntat underhållande bok. Rekommenderas varmt.
Andreas Lundgren